> THE MANIFESTOS / REFUSED ARE FUCKING DEAD

Precis som politiska teoretiker och filosofer (Baudrillard, Faucault, Derrida, Debord) har vi också lyckats med en självuppfyllande profetia. Ett slags manifesterande av en idé till en konkret handling. Da Quilapayuns 1972 insåg vikten av att kunna utöka sin handlingskraft genom att dela in bandet i fem olika grupper för att kunna sprida sina idéer pa så många ställen som möjligt hade de förstått principen av kollektiv massorganisation. En splittring i fem riktningar innebär fem nya projekt, som kan utmana och bekämpa tristessen och döden som smyger sig in i vara vardagsliv. Fem nya sätt att konkretisera det politiska manifest som en gång var känt under det kollektiva namnet "the Refused Party Program", fem nya styrkor som kan sluka upp och strypa varje tendens till det borgeliga ok som tynger oss ner.

Så varför måste Refused dö för att likt fågel Fenix resa sig ur askan??? Det är omöjligt att kunna ta del av ett revolutionart program då varje instans av existens måste projiceras som underhållning och musik, en tradition som både i uttryck och skapande varit död alldeles för länge. Vi hoppades att vi skulle kunna vara den sista spiken i kistan på det ruttnade kadaver som var musik, men tyvärr var reifikationen för stor för att vi skulle kunna lyckas med våra fatala försök till att omvända denna trista diskurs. Då varje uttryck, hur radikalt det än är, kan transformeras till en handelsvara och kan köpas och säljas likt billig läsk, hur är det då tänkt att man ska kunna ta "konst" seriöst? Då varenda politiskt uttryck måste oskadliggöras och kategoriseras för att det ska kunna definieras av äckliga journalister vars enda mål är säljandet av lösnummer och inkasserandet av sina lönecheckar, hur ska man då kunna visa allvaret i situationen? Då det enda syfte för varje låt som skrivs är att ackumelera skivbolagets kapital för att sedan kunna ta död på varje försök till spontanitet och kreativitet, hur ska man då kunna skapa? Då varje spelning spelad blir ännu en tegelsten i väggen mellan människor, mellan "fans" och "stjärna", då vi istället för kommunikation och interaktion tvingas till att bara konsumera eller producera. Då man upphöjer människor till idoler och genier genom att tro att bara för att dom spelar musik eller skriver böcker skulle dom skapa något som är viktigare än det som sker varje dag. Vad säger det om oss andra, och vad säger det om system vi har? Då man upprätthåller den borgerliga myten om självförverkligande genom att säga att vem som helst kan lyckas bara man kämpar hårt eller plockar upp en gitarr. Då man vidhåller drömmar om bra respektive dåliga jobb (rockstjärna = bra, städare = dålig) då behåller vi klassystemet och berättigandet av det. Då den självutnämnda eliten pratar om sin kultur, den kultur som lurar oss till att tro att det finns kultur, utan hänsyn till vare sig ekonomiskt eller politiskt system, då vi blir ännu en subkultur med alla attribut istället för en motkultur, då är det dags att dö, att omvärdera positionen som vi, ofrivilligt, hamnat i.

Refused "splittrades" den 26/9-1998 i Atlanta, Georgia och i ett sista försök att bryta den linjära tidslinjen som dom moderna produktionsforhållandena tvingat på oss, så spelade vi var sista spelning den 6/10-1998 i Harrisonburg, Virginia. Spelningen avbröts efter 4 låtar då de lokala polismyndigheterna tyckte att det var nog, vi visste att dom var oss på spåren men det kom som en chock och en befrielse att dom inte lyckades komma åt oss förrän vår sista spelning. Då, efter 7 år av försök, så lyckades vi äntligen skapa en egen tidsrymd i den kapitalistiska maktstrukturen. Publiken lyckades manifestera ett ögonblick av passionerat levande då dom spontant fortsatte att sjunga "Rather be alive..." åt dom korrumperande och värdelösa bevararna av privat egendom.

Så vad händer nu??? Vi kommer att fortsätta varje försök till att störta klass samhället, bränna muséer och strypa den stora lögn som vi kallar kultur. Vi kommer att med nya projekt och krafter göra allt som står i vår makt för att störta den kapitalistiska struktur som alienerar oss från varje instans av liv och levnad, krossa den reifikation som tvingar oss att klä på oss urdaterade identiteter och regler. Vi kommer att kräva revolution här och nu, inte i en diffus framtid som alla reaktionära vänsterfundamentalister och reformister pratar om. Vi vill att varje dag och handling ska vara en manifestation av kärlek, glädje, förvirring och revolt. Det här är det sista vi kommer att säga om saken, VI KOMMER INTE ATT GE INTERVJUER TILL SENSATIONSLYSTNA REPORTRAR som fortfarande inte förstått någonting av det vi sagt, vi kommer aldrig att spela ihop igen och vi kommer inte att försöka hylla eller glorifiera det som varit. Allt vi har att säga har sagts har eller i våra texter/manifest/musik och om inte det räcker så har ni ändå inte förstått. VI KRÄVER DÄRFÖR ATT ALLA TIDNINGAR BRÄNNER ALLA KORT DOM HAR PÅ REFUSED så att vi ska slippa bli torterade med minnen av en svunnen tid och mytbildandet som enkelspårig och inkompetent journalistik bjuder på, istället för att blicka framåt. Vi har allt att vinna och bara vår tristess att förlora.

REFUSED ÄR DÖDA - LÄNGE LEVE REFUSED.
Refused sista kommuniké...

> Read in English!
 

[ back ]